Idag är det lördag. Jag får ständigt leta i minnet vilken dag det är, för man går in i nån slags dimma då man får en kull valpar som ska vakas över dygnet runt. Man rubbas helt i sina vardagsrutiner. Men den här hundmamman är något av det tryggaste jag haft i hundmammeväg. Hon är lugn och försiktig med småttet, är noga med att hon inte ska lägga sig på någon av juvelerna. Puttar ihop dem i en hög intill juvren med nosen och tvättar dem med minutiös noggrannhet. De är skinande rena i sina rumpor :) Skulle någon råka komma lite vid sidan av så plockar hon varsamt upp den med munnen och lägger den tillbaka bland syskonen. Jag lever lyxliv som kennelmamma just nu, får kolla på TV, gå och duscha och sova rätt så bra om nätterna, något som man inte alltid kan räkna med som hunduppfödare med nybliven valpkull. 

Idag kom Joyces matte Chatta hit och hälsade på till "Jossans" stora glädje! Hon visade stolt upp sina valpar för matte ;) Sen passade vi på att väga dem, och konstaterade att de ligger fint i vikt. Alla mellan 400g och 485g. Detta kan dock ändras helt i framtiden. Det viktiga nu är att man ser att de har en stadig uppgång och att de ser runda, friska å krya ut. Själv längtar jag mest till att de kommer i den åldern då de kan gå ut i sin hage och börja upptäcka världen, då de får peronligheter och blir individer. Den tiden är den mest intressanta tiden för mig som uppfödare, tycker jag. Då kan jag sitta och studera dem i timmar.

Vi diskuterade också namn, Chatta och jag. Jag tror den minsta tiken ska heta Myra, för ut kom hon och kravlade sig målmedvetet fram till en tutte som hon genast sög sig fast vid och satt sen där. Som en liten ettermyra :) Namn på hanar blir Maxx, Morriz, Mille och sen har vi flera andra namn på g men inget som är bestämt än. Tiden får utvisa vem som ska heta vad sen.

 
Här är "röd hane" som sover sött under mammans tass. Är det Maxx, Morriz, Mille eller nåt annat tro?

"Du har mycket hund i den damen" var Jan Gyllenstens ord till mig då jag gick sista passet med Grappa på vårt kennelläger i veckan som gått.

"Det är en rejäl dam med mycket stor kamplust, stabil på nervsidan och ett hårt pannben. Ingen lätt hund alls…"

Jag vet redan vad Grappa har för egenskaper, att hennes kamplust är gigantisk och att hon är väldigt hård i vissa situationer, d.v.s saker och ting rinner av henne som vatten på en gås. Det är till nytta ibland och slitsamt i andra situationer. Men att hon skulle vara en svår hund har jag aldrig reflekterat över. Jag gillar ju mina hundar så här, jag vill att dom ska ha rejält med kamplust och motor och gärna åt det livligare hållet. Jag vill inte ha en såskopp som lägger av redan efter fem minuter på en solhet appellplan, packar ryggsäcken å går hem. Jag vill inte ha en accessoar i soffan eller liggande på någon veranda, som på sin höjd orkar resa på sig för att gå och äta när middagen serveras. Då kan jag lika gärna ha en teddyhund från IKEA liggande på soffan. Att jag varje dag måste ha "det sammetsklädda skruvstädet" runt mina hundar har blivit en vardag och en livsstil som jag aldrig tycker är jobbig.

Jans fru Lisa som föder upp schäfer för bruks och tjänst blev imponerad av mina uppfödda hundar på plan. Det var stekhett, säkert 26-27 grader i skuggan och mitt i solen brände det rejält, men ingen av mina hundar ville tacka för sig och kliva av planen. Alla jobbade på och la i en högre växel då det började gå tungt. Ingen blev seg eller gick ner sig, trots att tungorna var långa på dem. Precis som mitt mål varit med uppfödningen, så fick jag ett kvitto på att jag lyckats rätt bra.

Då vi sammanfattade dagarna med Jan så sa han om flera av Kulla Gulla-hundarna att det var "mycket hund med rejäla resurser och inga hundar för vem som helst". Men Rottweilern är ju en brukshund enligt rasstandrard, så det SKA inte vara en hund för vem som helst heller, tycker jag. Då kan man köpa sig en annan ras.

Hur som helst så ligger det nu 6 småttingar (4+2) i valplådan, och jag sitter här och tänker på hur de här ska bli som vuxna hundar? Jag har ju fortfarande avlat mot hundar med stora motorer, så förhoppningsvis har jag sex små blivande arbetsmyror i lådan. Problemet är att hitta riktigt bra hem till dem. Man måste som valpköpare ha en vilja att göra något vettigt med hunden, annars hittar hunden förmodligen på mindre trevliga arbetsuppgifter själv. Och sen måste man förstå sig på hundmentalitet i stort och hur man ska agera i situationer som med största sannolikhet kommer att uppstå med tiden. Att man ska vara en rättvis, tydlig och imponerande ledare för sin hund utan tyranniska metoder. Något som de flesta felaktigt tror är att en rottweiler från början ska tryckas ner rejält fysiskt och på så sätt veta sin plats, då det istället handlar om att ta ledarrollen mentalt med helt andra medel.

Ibland har jag varit blåögd i situationer med blivande valpköpare. Jag tror att de ska känna och agera lika som jag inför att ha en "jobbig" hund, d.v.s ta det som det kommer och lösa situationerna efter hand. Men det har jag fått lära mig att så är det inte. Så det gäller att sålla rejält då jag väljer nya hem till mina juveler. Jag är glad att de är sex och inte tolv som ligger här, då det är tillräckligt svårt ändå… Just nu sover de så sött hos stora, trygga mamman. Det rycker lite i dem, som om de drömmer, någon diar lite halvsömningt på en tutte och någon gnyr lätt. Så nya i denna världen. Jag hoppas, hoppas att mina M-are så småningom hamnar i hem där de får kärlek, trygghet och massor av roliga arbetsuppgifter, precis som en riktig brukshund vill ha det :)

   
Här ligger sex små nya Kulla Gullare, bara ett dygn gamla.

 

Grappa skulle paras med KG's Jösta, men hennes löp var inte som det skulle. Hon slutade blöda mitt i löpet och Jösta var inte intresserad av henne även om hon ställde upp sig. Vi testade en med annan hane, hur hans intresse var och lika där. Han nosade till på henne och gick iväg och gjorde annat. Jag vet inte vad det här beror på, men jag har en teori om att det kanske handlar om utebliven ägglossning på vissa av hennes löp? Jag tänker iaf inte ge upp utan försöka igen, men då efter en utredning.

Jag har nu också planer på att para min fodertik, KG's Joyce, i vår. Hon är verkligen en härlig tik. Pigg och alert, enormt driftig och mycket balanserad. Lilla kanonkulan skulle jag vilja kalla henne. Exteriört rejäl, med bra skalle och kraftfull kropp. Ska bli väldigt spännande att få en valpkull efter henne, då hon hon inte är en "cinderella", d.v.s den enda i sin kull som är en bra hund. Alla i J-kullen är mkt balanserade, genomtrevliga individer. 

Det enda smolket i glädjebägaren kullmässigt är Joyces bror Jonte (Pelle) som efter en korsbandsruptur och två misslyckade operationer senare tyvärr fick lov att tas bort. Han var den enda i kullen med anmärkning på armbågarna, 0-1, de återstående fem syskonen är alla fria fram och bak. 

 
Här är snygga Joyce och jag har lagt in hennes fina MH med egenskapsvärden mätt mot rasens medelvärde.

 
Kullen HD/ED-index ser mkt bra ut. 

 
Joyce är en jättehärlig, driftig tik med stor arbetsmotor. Här i fritt följ med matte Chatarina.

 
Kontakt 

---
Något som kanske inte hör till specifikt ärftliga egenskaper eller så, men är en trevlig egenskap ändå är "Jossans" kärlek till barn. Man hade kunnat tro att så blir fallet med de hundar som växer upp tillsammans med barn, men det har inte Jossan gjort. Dock så veknar hon helt då hon träffar ungar. Hon blir jätteglad i hela kroppen, och vill sååå gärna vara med och leka :) Det är härligt att se!


 

---
Det var längesen jag bloggade nu. Mycket har hänt sedan sist, både bra och dåliga saker. Men nu försöker jag fokusera på framtiden igen, och då närmast står parning av Grappa på agendan. Hon har börjat löpa och ska paras om ca en vecka. Tanken var att KG's GIMLI skulle bli pappa åt den här kullen, men ödet ville annorlunda. Samma dag som Grappas löp startade fick jag beskedet att Gimli tyvärr var tvungen att avlivas på veterinärens inrådan p.g.a återkommande urinsten som är ett mycket smärtsamt tillstånd. Jag blev väldigt ledsen för det, men var ju tvungen att gå till plan B då... Gimli har en mycket bra syster, IPO1 IPO2 KORAD SE LCH KG's GRIZZLA (HD-A/ED-ua) som i sin tur har en valpkull efter sig, min J-kull. J-kullen bestod av 6 individer från början. 5 hanar och en tik. Alla hade A-höfter och 5 fria armbågar. 1 hade 0-1 fram. Alla har gjort sina MH:n med godkända resultat. Ingen som är skottberörd eller besitter andra rädslor. Mentalt sett är alla trevliga och mycket sociala vovvar. Jonte, aka "Pelle", är tyvärr avlivad p.g.a korsbandsruptur. Vi trodde att han skulle kunna opereras och bli frisk, men operationerna misslyckades, bägge två, så han gick med ständig värk och det kan man inte tillåta en hund att ha. Tyvärr så fick han vandra över regnbågsbron, vilket var otroligt synd med tanke på hans mentalitet och arbetsmotor! Pelle var den som hade 0-1 fram, så de fem som lever nu är alla 100% fria på höfter och armbågar. 

I kullen finns också KG's JÖSTA som vi fick tillbaka för omplacering för ett år sedan. Han hade då inte gjort särskilt mycket, för att familjen som han bodde hos inte hade tiden för honom. Jösta är en härlig, genomsnäll och robust kille som mer än gärna ställer upp på jobb! Vi testade att ha honom med på en IPO-helg i somras, och fast han aldrig bitit i något förut så var han snabbt med på noterna, både bevakade och bet. Hans mamma Grizzla är väl en av de få hundar jag sett med helt sjukt bra angrepp och modprov, så något av det måste hon ju ha nedärvt till sina barn.

Jösta är utställd en gång, där han fick CK blev bästa hane och BIR. Han är kraftfull och stor med bra skalle, mörka ögon, välansatta öron, kolsvart munpigment, bra rygglinje, välansatt svans, normala vinklar fram och bak, rör sig bra och har utmärkta tanfärger. Han kommer att tävlas i svenskbruks (spår) i vår och även ställas ut mer under kommande säsong.

Grappa är min glädje i livet! Där vilar minsann inga sorger. Jag har aldrig sett den hunden modfälld eller låg. Hon är 100% glad jämt, helt enkelt sprudlande! Och full fart. Någon med bättre arbetsmotor får man leta efter, hon ger aldrig upp. Precis så som man vill ha det. Problemet sitter väl snarare i mig, jag känner mig skuldtyngd över att jag inte har motivation att träna henne mer för tävling, för hundens fel att hon inte är Brukschampion är det inte! Grappa har en kull efter sig hittills, Kruze och Knytte. Olycksbröderna, grodprinsarna, Piff & Puff... Ja, de gick under många namn där när det var kritiskt för dem som små valpar. Kruze ("Zumo") är röntgad med HD-A/ED-0 men inte MH:ad ännu. Dock är han ironiskt nog redan L-testad för Polisen, där han gjorde ett strålande test! Ärligt talat så blev jag förvånad... Inte för att jag trodde att han var en und med dåliga egenskaper, utan för att jag trodde att han skulle vara för ung. De flesta rottisar mognar inte mentalt förrän vid 3 års ålder, och Zumo gjorde sitt test vid 18 mån. Besiktningsmannen var lyrisk över Zumo och beskrev honom i ordalag som; "En ung och trevlig rottweiler med en ovanligt stor arbetsmotor". Det är inte fy skam att få sådana lovord. Det som främst utmärkte Zumo var hans belastningsbarhet. Det spelade ingen roll vad de utsatte honom för i miljö, om det var ostabila underlag, mörker och saker som föll ner på honom så släppte han inte sitt grepp, han bara tog i ännu mer!! Kamplusten! Det enda som han har "emot" sig är dominas vid hantering. Inget problem för en polishundförare visserligen, och inget problem för hans ägare, men för andra att hantera honom så blåser han upp sig och mullrar. Barn får hantera honom, men de är inget hot, vuxna män däremot kan han bli kaxig gentemot. 

Jag är såklart en jättestolt uppfödare då jag ser hundar från min uppfödning som Zumo, som bara glider igenom en L-test sådär... Jag vill ju föda upp "den ultimata rottweilern", precis som säkert alla andra vill, men det kräver också en del av fingertoppskänsla. En hel kull 'Zumo's' skulle bli lite mycket hund kanske... Jag har ju inte 8 polishundförare som står på kö och väntar på valp direkt. Aveln måste balanseras så att avkommorna, samtidigt som de är livliga hundar med mycket arbetsmotor, inte har så mycket i sig så att de blir ohanterbara för den vanliga familjen. Svårt det där... 

Hur som helst så är ju Grappa för mig den ultimata sporthunden. Ständigt till glädje, älskar folk och har den där berömda "av-och-på-knappen" som det talas så mycket om. Inne snarkar hon högt i nåt hörn och ute går det i 120 jämt. Spelar ingen roll vad man presenterar för Grappa så är hon med på noterna. Jag har testat spår, sök och skydd med henne, inga problem med något. Hon är också lite av en boll-idiot, hon gör precis vad som helst för en boll och nyfikenhet har hon så det räcker och blir över. Ska vara med och lägga näsan i blöt överallt ;-) Ja, kort och gott är hon en liten glädjespridande arbetsmyra!

Jag skulle aldrig ta en hund i avel som jag inte är nöjd med själv. Och inte heller göra en kombination där jag inte är beredd att ta en valp ur själv. Jag har haft flera tikar under mina år med rottweiler som jag beslutat att inte hållit måttet och därmed blivit strukna ur avel. Jag kan inte förstå, då jag hör talas om vissa uppfödare som glatt parar en tik som de själva anser besitter påtagliga brister... Hur kan man tro att man ska kunna göra räkmackor av en ostsmörgås? Mina avelstikar har egenskaper som ligger ÖVER medelrottweilern, något annat accepterar jag inte. Jag tror inte att mediokra/halvdåliga hundar kan paras med en stjärna och få en kull toppenavkommor. Det kan absolut dyka upp en "cinderella" här och där, men själva grunden i aveln är då porös... Och det slår tillbaka så småningom, så man biter sig bara själv i svansen. Men det här är mina personliga tankar och åsikter, sen får andra göra som de vill, det får man ha respekt för. 

Nu får vi bara hoppas att parningen går bra och att det sen resulterar i en kull M-valpar. Det lutar åt att jag själv kommer att behålla en, men vi får se... Är det nu min "Myslow" ska komma..?? :)

En bra fråga tycker jag, för det är nog olika för många av oss som pysslar med hundar och hundträning. Själv skulle jag nog vilja påstå att jag tillhör mellanskiktet; inte toppenbra och inte heller urusel. Har rätt ok koll på hur man tränar en hund att utföra saker och hur den fungerar men inte den där spetskompetensen som jag upplever att vissa har, fingertoppskänslan. (Observera att det jag skriver här är ur ett personligt perspektiv och mina egna åsikter.)

Jag tycker att en bra hundtränare ska kunna träna många olika typer av hundar med bra resultat. Han/hon ska kunna utvärdera vad för typ av hund de har med att göra (vilka inre egenskaper hunden besitter) och utifrån detta dressera hunden till önskat beteende på snabbast, smidigast väg och i en positiv anda. Alltså motivera hunden till att vilja utföra beteendet. Det kräver en del uppfinningsrikedom och fingertoppskänsla. Visst kan man tvinga och bestraffa en hund att utföra vad man vill att den ska göra, men det blir sällan ett bra resultat och är i egentlig mening ingen dressyrmetod tycker jag.

Jag började fundera över det här med vad bra hundträning egentligen är efter ett möte på min brukshundklubb. Vi tog upp en fråga om vad medlemmarna vill ha för läger eller möjligheter att träna för någon professionell hundtränare under några dagar eller en helg nästa år. Själv har jag genom åren med hundträning och olika instruktörer till slut fått klart för mig, dels vad jag har för hundtyp i kopplet och dels hur jag ska träna denne till önskat beteende, dvs lagt mig till med en stil som passar mig. Många har metoderna varit, och då vi alla är barn i början så var det till viss del förvirrande där de första åren. Framförallt för min fyrbente vän som ena gången blev tränad på ett sätt, för att vid nästa kurs bli tränad på ett helt annat sätt. Vad var rätt och vad var fel? Jag fattade inget… Idag tycker jag det är orättvist mot hunden med ett sånt förfarande och man som förare/tränare måste bestämma sig för en ”metod” eller stil för att lyckas. 

En av deltagarna på det här mötet på klubben tyckte att vi kunde variera oss lite, och inte bara ”ta likvärdiga tränare” hela tiden. Och som jag just skrev, för mig är det förkastligt, då jag inte gärna betalar en ansenlig summa pengar för en instruktör som har metoder som går stick i stäv mot min ”stil” och det jag redan har lärt mina vovvar. Dock med detta inte sagt att deras metoder är fel! Absolut inte, alla metoder som leder till framgång är rätt (så länge det inte inkluderar våld). En annan person menade att det var så pass kort effektiv tid som varje deltagare fick med sin hund, så hon inte ville slösa tid och pengar att titta på andra ekipage som exempelvis inte sysslade med samma sport som den här personen gjorde. Vi pratade då om att anlita en instruktör som exempelvis kunde drilla oss i lydnad, och eftersom vi är några ekipage som sysslar med IPO så är ju inte den lydnaden identisk med vår svenska brukslydnad…

Det var då jag tänkte; Ska det egentligen spela någon roll? Vi går ju på kurs för att bli bättre hunddressörer, inte efterapa eller kopiera en METOD. Då borde det ju egentligen inte spela någon roll vad det är för moment eller cirkuskonst som vi lär våra hundar, poängen borde vara att klura ut ett bra sätt att hitta kortaste vägen till Rom! Att först se hundindividen, klura ut vad det är för typ av hund, sen ta reda på vad föraren vill att hunden ska utföra och till sist fundera på hur vi tar oss dit. Spelar det då någon roll om vi lär den stänga kylskåpsdörren, stå på ett ben, skicka den i ett framåtsändande för IPO eller hämta tungapporten i svenskbruksets lydnad? Jag tycker inte det. Är jag däremot intresserad av en skräddarsydd metod så kan det vara bra att se hur instruktören går tillväga för att lära ut det till de andra ekipagen i gruppen. Men jag tror aldrig man når särskilt långt med den metoden.

En bra hunddressör för mig är alltså en person som kan SE HUND. Det spelar ingen roll om denne är aktiv som tävlingsmänniska eller inte. Om jag förklarar vad jag vill att min hund ska utföra, hur mitt moment ska se ut när det är klart, så ska en bra hunddressör (tillsammans med mig som förare) kunna klura ut ett bra sätt att ta sig dit. Eller rättare sagt, snabbaste vägen att ta sig dit. För jag vill att det ska gå ganska fort, eftersom ett hundliv inte är alltför långt och jag inte har alltför mycket tålamod. Vissa hundar har helt enkelt inte motor nog än att ta sig till en viss nivå, och det får man acceptera. Andra hundar kan man ta hur långt som helst, för motivationen är enorm.

Det var lite tankar från mig som jag kände att jag var tvungen att sätta på pränt :)

Jag har bestämt mig för att para Grappa och då börjar den igen, jakten på den perfekta partnern! Det är verkligen inget lätt arbete att gå igenom potentiella hanhundar för parning. Det är mycket som ska stämma. Hälsa, mentalitet, exteriör och stam. De som passerar nålsögat är få. Och även om det finns bra hundar så ska de passa till min tik.

För att beskriva Grappa så är hon ingen flegmatisk Ferdinand som hellre luktar på blommor, utan snarare ett explosivt energiknippe, som alltid är redo! Hon har en stor kamp- och leklust vilket gör det lätt att jobba med henne. Hon kan jobba hur länge som helst för en boll, och tar det emot lägger hon i en högre växel och kämpar hårdare. Grappa är ingen hund som kastar in handduken och tackar för sig i något läge. Däremot får man vara beredd på att kalibrera hennes energi i rätt riktning så att hon inte går i stress, som är lätt då man är en livlig hund med mycket motor. Hon har ganska lätt att lära (skapa minnesbilder), vilket är positivt, men jag har aldrig upplevt henne som direkt mjuk i lydnadssammanhang och samarbete. Hon är alltid fokuserad på sin uppgift när hon får en, d.v.s har en bra koncentrationsförmåga och men kan be henne göra om nästan hur många gånger som helst. Själva arbetet är en belöning i sig för Grappa, därför kan jag också ställa höga krav på henne.

Hon är tränad mot IPO, men skulle lika gärna passa svensbruksets spår eller sök. Grappa har ända sen hon var 7 veckor gammal och kom hit använt sig av sin nos på ett väldigt naturligt sätt. Gården härhemma ska spåras av flera gånger per dag, hon är en otroligt nyfiken hund som bara måste undersöka vad som händer och har hänt. Hon IPO-spårar väldigt noggrant och metodiskt. I skyddsarbetet är hon så gott som klar för IPO1, har ett fullt, fast och tryggt bett som i princip också funnits där från början. 

Jag behöver en stabil herre till Grappa. Hennes livlighet, kamplust och energi vill jag inte ha tillsammans med "skrammel" på nervsidan… Det kunde bli katastrof! Tänk er en Ferrari där styrningen inte funkar och gaspedalen är känslig… Skulle man sen lägga på lite social osäkerhet på dessa snabba reaktioner + stor kamplust så blev det ännu sämre :/ Hua! Däremot vill jag inte tumma på kamplusten, för det kan finnas både livlighet, kamplust och stabilitet i en hund samtidigt. Den behöver inte nödvändigtvis vara slö och ointresserad av det mesta för att vara en stabil hund. Sist men inte minst så får det inte finnas några rädslor, varken sociala eller miljöbetingade. Rädslor är väldigt avbarra och ställer till med stora problem. 

Ja, var finns den här hunden? Det är många som letar efter honom, den "perfekta" :). Jag kommer dock inte att hitta Mr Perfection, men jag vill komma så nära jag kan. Jag har ett par hundar i åtanke idag, men letar tålmodigt vidare efter potentiella fästmän… Återkommer så fort jag bestämt mig.

---
Nu är valparna 4,5 mån gamla och de flesta har fått toppenhem. Lynx flyttade till sin mamma Hedda och Karro & Martin i Örebro. Där ska han bli IPO-hund då han blir stor. Hittills är förhoppningarna uppfyllda med råge av Lilleman, han visar stor potential för att bli en bra arbetshund! Lotus som fick en taskig start hamande så småningom helt rätt hos Millan i Åtvidaberg som tidigare tävlat sina rottisar i Tjänstehunds-SM. Dit är det även meningen att Lotus, numera "Claz" ska komma och även bli tävlad i svenskbruks/spår. Millan har stor erfarenhet av rottweiler och är mycket nöjd med sin lille Prins som hon inte kan se några problem med. Mycket miljöstark, mjuk, kontaktsökande och förig! Det bådar gott för framtiden :)

Så har vi då Lara som flyttat till Helena i Rättvik. Helena är öppen för både spår och sök, och eventuellt även IPO om möjligheten finns. Lara beskrivs av matte också hon som en väldigt fokuserad och kontaktsökande. Lilla yrvädret Luva hamnade i Sara & Eriks flock, där Sara har stora förväntningar av henne inför framtiden. Redan nu visar hon att hon kan både koncentrera sig och fokusera på sin uppgift, och jobbar med glädje genom klickerträning. Leia har flyttat till Pia i Falun. Pia tävlar sök med sin nuvarande hund, en flathane, och det är meningen att Leia också ska bli sökhund. Leia var i jourhem hos Sanna i några veckor där hon huserade med Sannas bordercollie och kelpie. Sanna gillade Leia mycket, och en fin text som jag fick av Sanna beskrev Leia så här:

" Herregud vilken enkel valp Leia är. Hon följer mig som en skugga o kan vara lös utan en tanke att springa ifrån mig. Tar fram en fantastisk av-knapp när vi är ute och sätter sig ner vid mig, eller lägger sig och väntar på att något ska hända..."

Sanna är en duktig hundtränare, har gjort ett fantastiskt jobb och blev riktigt förtjust i Leia trots att hon egentligen är vallhunds-människa. Tusen TACK Sanna :)

Lilla Lo då, hon är den valp som fortfarande är till salu men för f.n bor hon i jourhem i Timrå hos Katarina och henns familj. Lo sköter sig utmärkt och är enligt Katarina en riktigt rolig valp att jobba med. Även här beskrivs Lo som kontaktsökande och arbetsvillig! Katarina har tävlat elitsök och haft rottis sen -93, så hon vet nog vad hon pratar om.

Jag är verkligen glad att samtliga valpar har flyttat till tävlingsinriktade hem. Det är en toppentrevlig valpkull, så de förtjänar bara det bästa :) Nu ser vi med spänning fram emot att se dem utvecklas...

/ Lotta 

Häromdagen hade jag en diskussion med en vän och kennelkollega kring våra hundar och uppfödning. Vi kom in på begreppet ”mycket hund” och kom på att vi tänkte helt olika kring detta. Min vän tänkte sig en svår hund, med obalans i sina egenskaper (för mycket att hantera) medan jag tänker en hund med mycket av de egenskaper som jag önskar innanför pälsen på en optimal brukshund i mina ögon.

Mycket hund för mig är en hund som är social och stabil i kontakt med människor. Behöver nödvändigtvis inte klättra ner besökare, utan tar en balanserad kontakt. Jag vill ha stor kamplust eller leklust och mycket jaktlust, som ju är själva motorn på hunden. Det som får den att lägga i en lägre växel då det tar emot. För mig som föder upp Rottweiler ser jag gärna att de ligger ganska högt i temperament, eftersom jag inte vill behöva ”veva igång” min hund utan den ska svara snabbt på retningar. Detta är dock viktigt att inte förväxla med stress, som är en helt annan sak och kommer sig av osäkerhet eller oblans. Skärpa och försvar behöver jag över huvud taget inte alls, eller mycket lite av. Däremot vill jag gärna ha nerver, eller rättare sagt, nerverna är en nödvändighet eftersom de är de som är själva ”styranordningen” på hunden. Jag vill ju gärna att den tar upp rätt verktyg i rätt situation, särskilt om den har stor kamplust och högt temperament. Stor nyfikenhet är också viktigt. Visst får min hund bli rädd, men jag vill gärna att den är så pass nyfiken att den tar reda på om det verkligen var något att vara rädd för, att den kommer över det som skrämde den snabbt.

Om en hund ligger balanserat i sina egenskaper här, ungefär som jag beskrivit hunden ovan, så ska det inte vara några problem för den att vistas i den miljö den försätts i. Den ska likaväl fungera som familjehund som tävlingshund på hög nivå.

Många tror att om man avlar på s.k ”IPO-linjer” så medför det en viss typ av hund som är lite svårare att hantera än den som har våra vanliga ”svenskbrukslinjer”. Inget kan vara mer fel. Jag har valt att använda hundar med IPO-meritering av den anledning att har hunden en god portion kamplust (eller leklust kan man också kalla det) och är stabil socialt med god nervkonstitution så kan den hävda sig högt upp i IPO-sammanhang, medan hunden som är svensk brukschampion i låt säga spår inte nödvändigtvis behöver ha ett bra gripande eller vara särskilt social. Sökhunden bör ju besitta den sociala biten då, men sak samma med ett bra gripande där också. För att jobba nära figuranten i bitarbetet måste hunden känna sig trygg. Dessa brister bör annars synas, skina igenom här och där i arbetet. En hund som tävlat en gång i varje klass säger mig inget, men den som gång på gång hävdar sig på elitnivå, på olika arenor och med olika figuranter känner jag att jag ”litar på” resultatmässigt. Sen finns tusen andra aspekter också att ta i beaktning, men rent generellt är det så här jag ser på mitt avelsarbete och vilka hundar jag väljer för avel. Har jag den här IPO-hunden som klarar elitnivå så kan den också med lätthet klara ett elitsök eller elitspår. Eller försvarsmaktshund, lydnad eller nåt annat. Jag erbjuder alltså valpköparen en bredare tävlings-marknad.

Nu är det säkert en del som opponerar sig och tänker att Rottweilern enligt rasstandard inte ska vara högt tempererad. Det är möjligt, men precis som rasen utvecklats utseendemässigt de sista hundra åren så har ju också dess arbetsområden förändrats. De är ju inte längre slaktarnas boskapsdrivande hund, utan framförallt familjehundar och sporthundar. Vem driver boskap idag med sin Rottweiler? Allt förändras med tiden, och då får man hänga med på tåget. Vill vi att vår ras ska kunna hävda sig gentemot andra bruksraser som också utvecklats genom tiderna, så får vi också utvecklas. Det är okey för många att den utvecklats exteriört, för det är ju bara ”till det bättre” (har jag hört många säga). Men den ska inte förändras mentalt? Ändå kan jag ibland tänka, vaddå till det bättre? Vilken bild var det den som skrev rasstandarden för hundra år sen (eller mer) hade för sitt inre öga? Var det dagens ideal han tänkte på, eller var det de hundar som på den tiden fanns runt omkring honom? Här är ett par bilder som jag sparat från nätet. Ganska skrämmande utveckling tycker jag…

Den här utmärkta rasrepresentanten på sin tid var född 1908,
mycket närmare den tid då rastandarden skrevs än idag... Var det 
hundar av den här typen som det tänktes på då rasstandarden kom till?


En stolt uppfödare t.v med två snygga Rottweilers 1940, och t.h en (iaf av många) hyllad raspepresentant  2012!


T.v tre Rottweilers och dess framgångsrika uppfödare på -40/-50-talet, och en rottweiler av idag. Skillnad? JA!

Nu undrar jag. Vad är rätt och vad är fel? Är det vi idag som har "rätt" angående hur rasstandarden ska tolkas, eller har vi tolkat den fel? För det är ju faktiskt en tolkningsfråga... 

Just nu har jag fortfarande två valpar till salu. De är avlade med tanke på "mycket hund" som jag beskrev ovan. Mycket hund i den bemärkelsen att de ska fungera till vilket arbete och vilken miljö du än presenterar för dem. Deras föräldrar är inga utställningsstjärnor, men för mig helt godkända rasrepresentanter. De är dessutom friska och kommer från friska föräldrar och ur friska kullar. De är inte mycket hund så att de skulle bli besvärliga för den som köper dem, men de vill ju arbeta, så det är ett måste. Både mamma och pappahund fungerar i vilka miljöer som helst. Pappahund bor i en familj med två vuxna och två vbarn, en situation som han förnöjt finner sig i. Mammahund var den snällaste av valpande tikar jag haft härhemma. Vem som helst fick gå in till henne och valparna vid valplådan. Även om Hedda inte bor med barn så var det inga problem att te.x lille Ture, 1 år, hängde över kanten på valplådan när hon diade sina valpar. Otroligt snäll och balanserad. Idag är valparna 12 veckor och är mycket lovande måste jag säga.


Hanvalpen Lotus, 12 v.


Tikvalpen Leia, 12v.

Jag sticker ut hakan och säger att den som är ute efter en sund arbets/sporthund av rasen Rottweiler och inte tittar på de här oslipade diamanterna får helt enkelt skylla sig själv!