---
Det var längesen jag bloggade nu. Mycket har hänt sedan sist, både bra och dåliga saker. Men nu försöker jag fokusera på framtiden igen, och då närmast står parning av Grappa på agendan. Hon har börjat löpa och ska paras om ca en vecka. Tanken var att KG's GIMLI skulle bli pappa åt den här kullen, men ödet ville annorlunda. Samma dag som Grappas löp startade fick jag beskedet att Gimli tyvärr var tvungen att avlivas på veterinärens inrådan p.g.a återkommande urinsten som är ett mycket smärtsamt tillstånd. Jag blev väldigt ledsen för det, men var ju tvungen att gå till plan B då... Gimli har en mycket bra syster, IPO1 IPO2 KORAD SE LCH KG's GRIZZLA (HD-A/ED-ua) som i sin tur har en valpkull efter sig, min J-kull. J-kullen bestod av 6 individer från början. 5 hanar och en tik. Alla hade A-höfter och 5 fria armbågar. 1 hade 0-1 fram. Alla har gjort sina MH:n med godkända resultat. Ingen som är skottberörd eller besitter andra rädslor. Mentalt sett är alla trevliga och mycket sociala vovvar. Jonte, aka "Pelle", är tyvärr avlivad p.g.a korsbandsruptur. Vi trodde att han skulle kunna opereras och bli frisk, men operationerna misslyckades, bägge två, så han gick med ständig värk och det kan man inte tillåta en hund att ha. Tyvärr så fick han vandra över regnbågsbron, vilket var otroligt synd med tanke på hans mentalitet och arbetsmotor! Pelle var den som hade 0-1 fram, så de fem som lever nu är alla 100% fria på höfter och armbågar. 

I kullen finns också KG's JÖSTA som vi fick tillbaka för omplacering för ett år sedan. Han hade då inte gjort särskilt mycket, för att familjen som han bodde hos inte hade tiden för honom. Jösta är en härlig, genomsnäll och robust kille som mer än gärna ställer upp på jobb! Vi testade att ha honom med på en IPO-helg i somras, och fast han aldrig bitit i något förut så var han snabbt med på noterna, både bevakade och bet. Hans mamma Grizzla är väl en av de få hundar jag sett med helt sjukt bra angrepp och modprov, så något av det måste hon ju ha nedärvt till sina barn.

Jösta är utställd en gång, där han fick CK blev bästa hane och BIR. Han är kraftfull och stor med bra skalle, mörka ögon, välansatta öron, kolsvart munpigment, bra rygglinje, välansatt svans, normala vinklar fram och bak, rör sig bra och har utmärkta tanfärger. Han kommer att tävlas i svenskbruks (spår) i vår och även ställas ut mer under kommande säsong.

Grappa är min glädje i livet! Där vilar minsann inga sorger. Jag har aldrig sett den hunden modfälld eller låg. Hon är 100% glad jämt, helt enkelt sprudlande! Och full fart. Någon med bättre arbetsmotor får man leta efter, hon ger aldrig upp. Precis så som man vill ha det. Problemet sitter väl snarare i mig, jag känner mig skuldtyngd över att jag inte har motivation att träna henne mer för tävling, för hundens fel att hon inte är Brukschampion är det inte! Grappa har en kull efter sig hittills, Kruze och Knytte. Olycksbröderna, grodprinsarna, Piff & Puff... Ja, de gick under många namn där när det var kritiskt för dem som små valpar. Kruze ("Zumo") är röntgad med HD-A/ED-0 men inte MH:ad ännu. Dock är han ironiskt nog redan L-testad för Polisen, där han gjorde ett strålande test! Ärligt talat så blev jag förvånad... Inte för att jag trodde att han var en und med dåliga egenskaper, utan för att jag trodde att han skulle vara för ung. De flesta rottisar mognar inte mentalt förrän vid 3 års ålder, och Zumo gjorde sitt test vid 18 mån. Besiktningsmannen var lyrisk över Zumo och beskrev honom i ordalag som; "En ung och trevlig rottweiler med en ovanligt stor arbetsmotor". Det är inte fy skam att få sådana lovord. Det som främst utmärkte Zumo var hans belastningsbarhet. Det spelade ingen roll vad de utsatte honom för i miljö, om det var ostabila underlag, mörker och saker som föll ner på honom så släppte han inte sitt grepp, han bara tog i ännu mer!! Kamplusten! Det enda som han har "emot" sig är dominas vid hantering. Inget problem för en polishundförare visserligen, och inget problem för hans ägare, men för andra att hantera honom så blåser han upp sig och mullrar. Barn får hantera honom, men de är inget hot, vuxna män däremot kan han bli kaxig gentemot. 

Jag är såklart en jättestolt uppfödare då jag ser hundar från min uppfödning som Zumo, som bara glider igenom en L-test sådär... Jag vill ju föda upp "den ultimata rottweilern", precis som säkert alla andra vill, men det kräver också en del av fingertoppskänsla. En hel kull 'Zumo's' skulle bli lite mycket hund kanske... Jag har ju inte 8 polishundförare som står på kö och väntar på valp direkt. Aveln måste balanseras så att avkommorna, samtidigt som de är livliga hundar med mycket arbetsmotor, inte har så mycket i sig så att de blir ohanterbara för den vanliga familjen. Svårt det där... 

Hur som helst så är ju Grappa för mig den ultimata sporthunden. Ständigt till glädje, älskar folk och har den där berömda "av-och-på-knappen" som det talas så mycket om. Inne snarkar hon högt i nåt hörn och ute går det i 120 jämt. Spelar ingen roll vad man presenterar för Grappa så är hon med på noterna. Jag har testat spår, sök och skydd med henne, inga problem med något. Hon är också lite av en boll-idiot, hon gör precis vad som helst för en boll och nyfikenhet har hon så det räcker och blir över. Ska vara med och lägga näsan i blöt överallt ;-) Ja, kort och gott är hon en liten glädjespridande arbetsmyra!

Jag skulle aldrig ta en hund i avel som jag inte är nöjd med själv. Och inte heller göra en kombination där jag inte är beredd att ta en valp ur själv. Jag har haft flera tikar under mina år med rottweiler som jag beslutat att inte hållit måttet och därmed blivit strukna ur avel. Jag kan inte förstå, då jag hör talas om vissa uppfödare som glatt parar en tik som de själva anser besitter påtagliga brister... Hur kan man tro att man ska kunna göra räkmackor av en ostsmörgås? Mina avelstikar har egenskaper som ligger ÖVER medelrottweilern, något annat accepterar jag inte. Jag tror inte att mediokra/halvdåliga hundar kan paras med en stjärna och få en kull toppenavkommor. Det kan absolut dyka upp en "cinderella" här och där, men själva grunden i aveln är då porös... Och det slår tillbaka så småningom, så man biter sig bara själv i svansen. Men det här är mina personliga tankar och åsikter, sen får andra göra som de vill, det får man ha respekt för. 

Nu får vi bara hoppas att parningen går bra och att det sen resulterar i en kull M-valpar. Det lutar åt att jag själv kommer att behålla en, men vi får se... Är det nu min "Myslow" ska komma..?? :)