Häromdagen hade jag en diskussion med en vän och kennelkollega kring våra hundar och uppfödning. Vi kom in på begreppet ”mycket hund” och kom på att vi tänkte helt olika kring detta. Min vän tänkte sig en svår hund, med obalans i sina egenskaper (för mycket att hantera) medan jag tänker en hund med mycket av de egenskaper som jag önskar innanför pälsen på en optimal brukshund i mina ögon.

Mycket hund för mig är en hund som är social och stabil i kontakt med människor. Behöver nödvändigtvis inte klättra ner besökare, utan tar en balanserad kontakt. Jag vill ha stor kamplust eller leklust och mycket jaktlust, som ju är själva motorn på hunden. Det som får den att lägga i en lägre växel då det tar emot. För mig som föder upp Rottweiler ser jag gärna att de ligger ganska högt i temperament, eftersom jag inte vill behöva ”veva igång” min hund utan den ska svara snabbt på retningar. Detta är dock viktigt att inte förväxla med stress, som är en helt annan sak och kommer sig av osäkerhet eller oblans. Skärpa och försvar behöver jag över huvud taget inte alls, eller mycket lite av. Däremot vill jag gärna ha nerver, eller rättare sagt, nerverna är en nödvändighet eftersom de är de som är själva ”styranordningen” på hunden. Jag vill ju gärna att den tar upp rätt verktyg i rätt situation, särskilt om den har stor kamplust och högt temperament. Stor nyfikenhet är också viktigt. Visst får min hund bli rädd, men jag vill gärna att den är så pass nyfiken att den tar reda på om det verkligen var något att vara rädd för, att den kommer över det som skrämde den snabbt.

Om en hund ligger balanserat i sina egenskaper här, ungefär som jag beskrivit hunden ovan, så ska det inte vara några problem för den att vistas i den miljö den försätts i. Den ska likaväl fungera som familjehund som tävlingshund på hög nivå.

Många tror att om man avlar på s.k ”IPO-linjer” så medför det en viss typ av hund som är lite svårare att hantera än den som har våra vanliga ”svenskbrukslinjer”. Inget kan vara mer fel. Jag har valt att använda hundar med IPO-meritering av den anledning att har hunden en god portion kamplust (eller leklust kan man också kalla det) och är stabil socialt med god nervkonstitution så kan den hävda sig högt upp i IPO-sammanhang, medan hunden som är svensk brukschampion i låt säga spår inte nödvändigtvis behöver ha ett bra gripande eller vara särskilt social. Sökhunden bör ju besitta den sociala biten då, men sak samma med ett bra gripande där också. För att jobba nära figuranten i bitarbetet måste hunden känna sig trygg. Dessa brister bör annars synas, skina igenom här och där i arbetet. En hund som tävlat en gång i varje klass säger mig inget, men den som gång på gång hävdar sig på elitnivå, på olika arenor och med olika figuranter känner jag att jag ”litar på” resultatmässigt. Sen finns tusen andra aspekter också att ta i beaktning, men rent generellt är det så här jag ser på mitt avelsarbete och vilka hundar jag väljer för avel. Har jag den här IPO-hunden som klarar elitnivå så kan den också med lätthet klara ett elitsök eller elitspår. Eller försvarsmaktshund, lydnad eller nåt annat. Jag erbjuder alltså valpköparen en bredare tävlings-marknad.

Nu är det säkert en del som opponerar sig och tänker att Rottweilern enligt rasstandard inte ska vara högt tempererad. Det är möjligt, men precis som rasen utvecklats utseendemässigt de sista hundra åren så har ju också dess arbetsområden förändrats. De är ju inte längre slaktarnas boskapsdrivande hund, utan framförallt familjehundar och sporthundar. Vem driver boskap idag med sin Rottweiler? Allt förändras med tiden, och då får man hänga med på tåget. Vill vi att vår ras ska kunna hävda sig gentemot andra bruksraser som också utvecklats genom tiderna, så får vi också utvecklas. Det är okey för många att den utvecklats exteriört, för det är ju bara ”till det bättre” (har jag hört många säga). Men den ska inte förändras mentalt? Ändå kan jag ibland tänka, vaddå till det bättre? Vilken bild var det den som skrev rasstandarden för hundra år sen (eller mer) hade för sitt inre öga? Var det dagens ideal han tänkte på, eller var det de hundar som på den tiden fanns runt omkring honom? Här är ett par bilder som jag sparat från nätet. Ganska skrämmande utveckling tycker jag…

Den här utmärkta rasrepresentanten på sin tid var född 1908,
mycket närmare den tid då rastandarden skrevs än idag... Var det 
hundar av den här typen som det tänktes på då rasstandarden kom till?


En stolt uppfödare t.v med två snygga Rottweilers 1940, och t.h en (iaf av många) hyllad raspepresentant  2012!


T.v tre Rottweilers och dess framgångsrika uppfödare på -40/-50-talet, och en rottweiler av idag. Skillnad? JA!

Nu undrar jag. Vad är rätt och vad är fel? Är det vi idag som har "rätt" angående hur rasstandarden ska tolkas, eller har vi tolkat den fel? För det är ju faktiskt en tolkningsfråga... 

Just nu har jag fortfarande två valpar till salu. De är avlade med tanke på "mycket hund" som jag beskrev ovan. Mycket hund i den bemärkelsen att de ska fungera till vilket arbete och vilken miljö du än presenterar för dem. Deras föräldrar är inga utställningsstjärnor, men för mig helt godkända rasrepresentanter. De är dessutom friska och kommer från friska föräldrar och ur friska kullar. De är inte mycket hund så att de skulle bli besvärliga för den som köper dem, men de vill ju arbeta, så det är ett måste. Både mamma och pappahund fungerar i vilka miljöer som helst. Pappahund bor i en familj med två vuxna och två vbarn, en situation som han förnöjt finner sig i. Mammahund var den snällaste av valpande tikar jag haft härhemma. Vem som helst fick gå in till henne och valparna vid valplådan. Även om Hedda inte bor med barn så var det inga problem att te.x lille Ture, 1 år, hängde över kanten på valplådan när hon diade sina valpar. Otroligt snäll och balanserad. Idag är valparna 12 veckor och är mycket lovande måste jag säga.


Hanvalpen Lotus, 12 v.


Tikvalpen Leia, 12v.

Jag sticker ut hakan och säger att den som är ute efter en sund arbets/sporthund av rasen Rottweiler och inte tittar på de här oslipade diamanterna får helt enkelt skylla sig själv!

 

Det kan bli så fel ibland... Det här är en historia som upprör mig, delvis för att "kunniga" människor visar sig vara rätt så okunniga och delvis för att jag förbannar mig själv för min dumhet. Så här var det;

Sålde en valp till en valpköpare som jag hade mina tveksamheter inför till en början. Magkänslan sa nej, denna person är alltför oerfaren. Dock så visade sig valpköparen vara enträgen och ambitiös, och även om han var ung så tänkte jag att jag kanske har fel, han måste ju också få en chans. Jag vill ju helst bara sälja hundar som tävlingshundar, och denne person sa sig iaf vara villig att tävla lydnad med hunden, och hunden skulle få ett mycket aktivt och gott liv! Jag är ju av den åsikten, att vill man ha en speciell ras så ska man ju inte behöva vänta tills man haft en ”lättare” ras i 10 år först, innan man får chans att köpa den man egentligen ville ha från början.  Det blev så att jag sa ja till att han skulle få köpa en valp. Valpköparen träffade mig och hundarna ett par gånger innan avhämtning av hanvalpen som då var 9,5 vecka gammal.

Alla kullar man har utmärker sig oftast för nånting, de har en röd tråd som syns extra mycket och egenskapen som är den röda tråden på L-kullen var socialitet. Otroligt sociala och kastar sig i samlad tropp över besökare, klättrar i knän, biter och sliter i kläder med vilt viftande svansar. I övrigt har samtliga visat fint föremålsintresse och helt normal nyfikenhet som normala valpar är.  Dock så vet man genom många tester som utförts på valpar, att man tyvärr inte kan se några speciella egenskaper på dem i den här åldern. I så fall vore nog Polisen mycket intresserad att testa valpar vid ung ålder. Mycket förändras genom uppväxten och unghundsåldern innan allt stabiliserar sig men ett fint föremålsintresse brukar iaf finnas kvar, det är min erfarenhet. Stora sociala rädslor brukar inte gå att få bort även om det går att jobba med dem så att det blir bättre, men de försvinner inte helt, bara ”kamoufleras”.

Vid valpköparens besök då valparna var sex veckor så reagerade jag över att han hade svårt att lyfta upp valparna på ett naturligt och tryggt sätt. Han måttade, visste inte riktigt hur tekniken skulle vara, höll på att tappa, de stelnade och såg lite rädda ut då de satt i knät, som ”frusna kycklingar” som en god vän skulle ha kallat det J. För mig som är uppväxt med djur så är det den enklaste sak i världen, man har en inbyggd känsla på nåt sätt, det bara sitter i ryggraden. Inget man tänker på hur man gör, ungefär som när man växlar en bil. Men jag avfärdade än en gång min magkänsla med att han kanske bara var nervös… Det kommer nog att bli bättre bara han får hem valpen, tänkte jag.

Vid avhämtningen hade jag släppt ut mina fyra valpar. Tre av dem plockade jag in i hagen igen då valpköparen och hans sällskap kom gående uppför grusgången. Vi hejade och valpen kom ut på trappen, MEN hans skyggade plötsligt! För första gången ville han inte ta kontakt direkt med människorna. Jag trodde det berodde på att jag hastigt avlägsnat hans systrar och att han plötsligt var ensam i situationen som blev ovan. De satte sig ner och då gick han fram, men avvaktande. Jag släppte ut en syster igen för att avdramatisera det hela för honom och då släppte det. Jag hade aldrig sett beteendet tidigare på honom (eller någon av dem). Vi skrev papper och jag vinkade av valpen, men en känsla av oro i magen… Varför? Jo, hans avvaktande beteende och valpköparens brist på känsla. De som åkt tidigare hade jag ingen sådan känsla med. Valpköparen är ambitiös till hundra och vill gärna lära sig hur det går till att träna hund, och det blir aldrig bra utan känsla. Man måste otvunget kunna umgås med hundar som en naturlig flockmedlem, utan att hela tiden tänka på kroppsspråk och hur man ska göra. Detta är nog något han kommer att lära sig under åren, men det tar ju sin tid. Somliga människor har bara den där otvungna känslan med djur, oavsett om de har umgåtts särskilt mycket med djur eller inte. Andra får den aldrig. Jag känner ett fåtal som bara ”har det” fullt ut, till hundra. Som nästan alltid djur känner sig trygga hos. Min far är bl.a sån, och en nära vän tillika hundtränare har det också. Sen ett par, tre andra, men många är dom inte.

Hur som helst fick jag ett telefonsamtal vid middagstid dagen efter.
- Jag vill bara tacka dig för en underbar valp! Sa valpköparen.

- Han är fantastiskt, kommer på inkallning, umgicks med min syster på 4 år igår, där han till en början var lite försiktig då han närmade sig men de blev sen snabbt ”bästa polare”. Han leker med bollar och föremål och var tyst hela natten till klockan sex i morse. Sov hela vägen hem (drygt 4 timmars resa) med en kisspaus. Ja, ni måste ha gjort ett fantastiskt jobb med den här jättefina, mjuka valpen… Jag sa att jag var glad över att valpköparen upplevde allt så positivt, men att jag inte gjort något speciellt med valparna för att få dem så ”trygga” som han upplevde sin valp.

Senare på eftermiddagen så ringer valpköparen igen. Denna gången är han orolig. Berättar att hans ”mentor”, en kvinna som är hundpsykolog/hundägarcoach med företag i Stockholmsområdet besökt honom under eftermiddagen för att beskåda det nya ”underverket”. Med sig hade hon den hundägarcoach/författarinna som hon i sin tur är upplärd av. De hade med sig en svart labradorhane som de tog in (dock kopplad) för att valpen skulle få lära känna honom. Valpen gömde sig under soffan och vägrade komma fram. Enligt dessa kunniga kvinnor så hade han onormala rädslor och de tyckte i all välmening om valpköparen att han skulle fundera på sitt valpköp en gång till, eftersom rädslor är genetiska och inte ett förvärvat beteende. Jag frågade valpköparen om han satt under soffan hela tiden, och ja, så länge labben var inne i huset gjorde han det. När de sen tagit ut hunden så vågade han sig så småningom fram. Jag tyckte det var ovanligt korkat av så pass hundkunniga människor att försöka introducera en valp för en främmande hund efter mindre än ett dygn i sitt nya hem, i synnerhet eftersom den nya hunden inte skulle ingå i hans nya flock. Och om man nu mot förmodan i alla fall vill att valpen ska träffa en främmande hund så gör man det på neutral mark, d.v.s utomhus. Jag försäkrade valpköparen om att det var fullständigt normalt för en valp att tycka en främmande hund är läskig. Det är instinktivt för en hundvalp att rygga för någon som kanske äter upp dig. Man SKA kolla läget först. Hur som helst blev valpköparen lugnad och sa att annars var det ju bara positiva sidor hos valpen.

Det gick bra till nästa förmiddag då valpköparen ringde igen. Nu hade valpen rädslor, rejäla såna och t.o.m skällde och morrade på folk på 40-50 m avstånd. Även fast de avlägsnade sig och inte gick emot honom. Jag frågade hur kroppsspråket såg ut och det varierar, sa valpköparen. Ibland är svansen i topp och han har lite ragg, och ibland är svansen nere. Valpköparen ville lämna tillbaka hunden och jag sa att han kunde göra det. Han behövde inte kasta sig i bilen med en gång, utan kunde komma dagen därpå, bestämde vi.

Morgonen efter ringer han igen. Nu ursäktar han sig som Sveriges största idiot!

- Har valpen vistats ensam ute i mörker nån gång? frågar han. Nej, naturligtvis inte, säger jag. Jag har inte kastat ut dem ensamma i kylan och mörkret.
- Men dååå fattar jag ju, säger han. Det var i mörkret som han moffade och morrade på folk och trafik från vägen. Nu på dagen var han hur trygg som helst.
- Vi har lekt med en boll, jag har kastat den i en timme och han hämtar den varje gång, säger han. 1 timme!!!! Jag förmanade honom genast att sluta köra så långa övningar. Likaså att han hade tre 10-minuters pass av inkallningsträning under dagen. Det är vad jag ger mina vuxna, MÖJLIGEN, men en valp ska få vara valp och bara utforska sin nya omgivning tycker jag! Jag hade även skrivit ner detta och påminde honom igen om vikten att bara vara en trygg ledargestalt för sin vovve. Leka, göra roliga saker tillsammans, det är vad en valp behöver. Han ville nu behålla valpen. För han gillade verkligen hans egenskaper skarpt, sa han. Jag gick med på det, MEN under förutsättning att vi gjorde en utvärdering om två veckor, och visar det sig att valpköparen fortfarande var osäker på sin hund så tyckte jag då att han absolut skulle lämna honom tillbaka. Det tyckte han lät som en bra idé.

En dag förflöt och jag hörde inte av valpköparen. På dag fyra efter leveransen öppnade jag min fb. Där hade jag fått ett meddelande från den ena hundcoachen, som ifrågasatte varför valpköparen var tvungen att vänta i två veckor innan han fick lämna tillbaka sin valp? Hon skrev också att citat: "XXX (valpköparen) lever ett mycket socialt liv och har ett stort umgänge. Valpen han fick av dig skulle nog trivas bättre i en lite "mindre familj".

Jag svarade artigt att det inte alls var frågan om att han INTE fick lämna sin valp tillbaka hit förrän efter två veckor, utan att valpköparen själv valt att behålla honom ett tag till. Sen skrev jag i min tur och frågade varför hundägarcoachen dissade en valp med “stora rädslor” efter att ha sett honom i några minuter och under det första dygnet i hans nya hem? Jag fick inget svar på den frågan, bara att det inte fanns något sådant påstående från hennes sida i vår korrespondens. Varpå jag naturligtvis undrade varifrån hon då fick sin åsikt att “valpen nog skulle trivas I en mindre familj”? Om hon nu inte hade någon åsikt om valpens mentalitet, menar jag… Jag fick dock aldrig något svar på min fråga.

Jag ringde valpköparen och var rätt så irriterad över att bli ifrågasatt av en person som inte alls hade med hundköpet att göra. Dessutom hade jag ju haft en mkt nära kontakt med valpköparen hela tiden. Han sa sig själv bli upprörd över att hon la sig i och sa att han var nöjd med sin hund. På eftermiddagen samma dag ringer han igen.

- Du, jag undrar om jag kan komma tillbaka med honom. Han har såna rädslor och jag kan bara inte ha en hund som är så här. Han funkar jättefint I övrigt, men jag kommer att få lägga “18,000 timmar” på hans sociala rädslor och det funkar inte för mig med familjen och så…” Jag bad honom hoppa i bilen och komma tillbaka på en gång. Jag kände mig orolig över min valp, för han var inte trygg hos sin nya husse. Hussen var ju för sjutton ens trygg i sig själv alls, hur skulle då hunden kunna känna något stöd från sin nya ”pappa”??

Sent på kvällen kom valpköparen tillbaka med en överlycklig liten valp. Med sig hade han sin ”mentor”. Hon sa inte mycket, log bara överseende, men jag förhörde dem om hur hans ”rädslor” uttryckt sig. Det var ju viktigt för mig att veta om han nu skulle omplaceras i något nytt hem så småningom. Nu hade han inte bara sociala rädslor, utan var påtagligt berörd i miljö också. Jag frågade hundägarcoachen rakt ut hur hon upplevde honom. Hon beskrev honom som mycket rädd. Hon hade suttit i 2 timmar första gången och han hade bara legat och tryckt under ett bord. Inte kommit fram en enda gång. Han skakar och trycker sig mot hussens ben med svansen slickad under magen då det kommer någon eller något nära. De hade vid ett tillfälle bara gått runt huset och han visar inte att han vill utforska, besitter inte någon som helst nyfikenhet. Går inte ifrån sin lilla inhägnad på tomten även om hussen lockar… Detta förklara de samtidigt som han vilt galopperar runt köksgolvet med sina systrar och avbryter då och då för ett slagsmål. Mest skrattretande var det att hon höll med om att han borde omplaceras till något hem, kanske ett tävlingshem. Det vet ju alla som har en hyfsad kunskap om hundmentalitet, att en hund med så pass påtagliga rädslor som hon beskrev att valpen hade är det bara hundhimlen som återstår för en sådan individ. Han skulle varken kunna vistas i en ”mindre familj” eller i något tävlingshem. Det skulle vara en plåga för honom att leva i ständig rädsla och skräck!

De åkte hem och dagen efter tog jag honom i bilen och for hem till en vän. Hon har ett hem som hyser tre barn, en man, en flattehane och en katt. Massor med leksaker och allehanda ting på gården och riksvägen alldeles utanför staketet. Nu ville jag testa. Jag satte ner honom i trädgården och han började genast ivrigt nosa runt med normalt buren svans. Helt perfekt nog kom det en gubbe alldeles utanför staketet (på kanske 20 meter), som gick fram till ett uthus.  Han sa inget och hade lätt framåtböjd gång. Jag sa heller inget och lät valpen själv få upptäcka honom. Han satte upp huvudet, tittade, ingen ragg eller ljud, sen satte han ner nosen i marken igen och fortsatte nosa runt. Ingen reaktion alltså!! Sen ringde jag in till min väninna och sa att jag var i hennes trädgård varpå hon kom gående runt knuten. Han tittade upp igen, vi hejade och pratade och då sprang han glatt fram till henne med viftande svans, hoppade och ville bli klappad. Detta är alltså ingen person som var välkänd för honom sen tidigare. Vi stod länge och pratade i trädgården alltmedan lastbilar, långtradare och annan tung trafik dundrade förbi 30-40 meter bort. Han reagerade inte ens! Han hittade istället någon boll och ett gammalt ben som han bar omkring på.

Då tog vi ut Ludde, flatcoated retriever-hane, 5 år. Ludde fick ha koppel på sig. Valpen reste upp sig. Skällde ett par skall med rest ragg, sen tog han själv några försiktiga steg fram mot den främmande hunden. Sen några steg till med hög svans och så var han framme, nosade lite på Ludde och så slickade han honom förtjust i mungiporna, blev alldeles till sig av lycka. Sen ville han gärna hänga med hela tiden bakom Ludde och se vad han pysslade med.

Då passade vi på att gå in i huset. Valpen hängde glatt med in i köket, nosade runt, sprang själv ut i hallen och in i vardagsrummet så vi fick ropa på honom. Han hittade skor i hallen som han släpade in i köket och dängde i golvet. En mansperson kom in och han hälsade på honom utan problem. Vart fanns rädslan?? Så pass starka rädslor som hundägarcoachen och valpköparen beskrivit borde inte bara vara som bortblåsta för att jag var en trygg person för honom? Eller var det så, att det bara räckte med trygghet?? Jag fick ärligt talat inte ihop det.

Hur som helst så bestämde jag mig för att pressa honom ytterligare, så efter besöket hos flatte-familjen så styrde jag kosan mot mina föräldrars hus. Jag släppte in honom i hallen och han gick lite försiktigt runt hörnet in i köket. Där satt både min mamma och min pappa vid köksbordet. Mamma har valparna träffat några gånger förut, men inte pappa. Han blev genast glad över att se människor där inne och sprang glatt fram till mamma först, och sen utan tvekan även till min pappa. Sen gjorde han en utforskningsrunda i de övriga rummen i huset på egen hand. Inga tveksamheter eller konstigheter. Än en gång…

Det SKULLE ju kunna vara så att det var min trygghet som ”kamouflerade” de eventuella rädslorna. Så jag ville testa en grej till. Han fick ”flytta hem” till en (för honom) okänd kompis i en dag. Sagt och gjort, hon hämtade honom på förmiddagen och körde hem honom till kvällen. Han hade fått vara med på vedbacken hos dem, i uthusen, upp i skogen med hennes tre vuxna rottisar som han inte hade några problem med, utforskat hennes hem och kunde slappna av och sova utan oro. Han hade hälsat på hennes man som är en karl helt utan känsla för hundar (det hade vi planerat) och han hade visserligen inte rusat fram till honom glatt och direkt, utan lite försiktigt men ändå utan tvekan. Katten hade han också stiftat bekantskap med.

För mig är det här obegripligt att han är en hund som ”dömts ut” med mycket stora sociala och miljöbetingade rädslor, en valp helt utan nyfikenhet. Om han nu var så där i sitt nya hem (för jag kan bara inte tro att man ljuger om detta rakt av), kan det då ha berott på att den nya hussen var så osäker som person, så han överförde detta på sin valp? Att valpen kände det som han stod ensam i världen? Annars är han en dr Jekyll o mr Hyde.

Det här är en historia om att lita på sin magkänsla och hur fel det kan bli. Såklart är det säkert många som tror att jag förskönar historien för att jag är uppfödare och vill sälja valpen. Och man får lov att tro vad man vill för mig, men vill man veta säkert, är vem som helst välkommen hit och träffa honom för att själva göra sig en uppfattning om hans kynne. Lotus är som vilken annan valp som helst enligt mig!