Häromdagen hade jag en diskussion med en vän och kennelkollega kring våra hundar och uppfödning. Vi kom in på begreppet ”mycket hund” och kom på att vi tänkte helt olika kring detta. Min vän tänkte sig en svår hund, med obalans i sina egenskaper (för mycket att hantera) medan jag tänker en hund med mycket av de egenskaper som jag önskar innanför pälsen på en optimal brukshund i mina ögon.

Mycket hund för mig är en hund som är social och stabil i kontakt med människor. Behöver nödvändigtvis inte klättra ner besökare, utan tar en balanserad kontakt. Jag vill ha stor kamplust eller leklust och mycket jaktlust, som ju är själva motorn på hunden. Det som får den att lägga i en lägre växel då det tar emot. För mig som föder upp Rottweiler ser jag gärna att de ligger ganska högt i temperament, eftersom jag inte vill behöva ”veva igång” min hund utan den ska svara snabbt på retningar. Detta är dock viktigt att inte förväxla med stress, som är en helt annan sak och kommer sig av osäkerhet eller oblans. Skärpa och försvar behöver jag över huvud taget inte alls, eller mycket lite av. Däremot vill jag gärna ha nerver, eller rättare sagt, nerverna är en nödvändighet eftersom de är de som är själva ”styranordningen” på hunden. Jag vill ju gärna att den tar upp rätt verktyg i rätt situation, särskilt om den har stor kamplust och högt temperament. Stor nyfikenhet är också viktigt. Visst får min hund bli rädd, men jag vill gärna att den är så pass nyfiken att den tar reda på om det verkligen var något att vara rädd för, att den kommer över det som skrämde den snabbt.

Om en hund ligger balanserat i sina egenskaper här, ungefär som jag beskrivit hunden ovan, så ska det inte vara några problem för den att vistas i den miljö den försätts i. Den ska likaväl fungera som familjehund som tävlingshund på hög nivå.

Många tror att om man avlar på s.k ”IPO-linjer” så medför det en viss typ av hund som är lite svårare att hantera än den som har våra vanliga ”svenskbrukslinjer”. Inget kan vara mer fel. Jag har valt att använda hundar med IPO-meritering av den anledning att har hunden en god portion kamplust (eller leklust kan man också kalla det) och är stabil socialt med god nervkonstitution så kan den hävda sig högt upp i IPO-sammanhang, medan hunden som är svensk brukschampion i låt säga spår inte nödvändigtvis behöver ha ett bra gripande eller vara särskilt social. Sökhunden bör ju besitta den sociala biten då, men sak samma med ett bra gripande där också. För att jobba nära figuranten i bitarbetet måste hunden känna sig trygg. Dessa brister bör annars synas, skina igenom här och där i arbetet. En hund som tävlat en gång i varje klass säger mig inget, men den som gång på gång hävdar sig på elitnivå, på olika arenor och med olika figuranter känner jag att jag ”litar på” resultatmässigt. Sen finns tusen andra aspekter också att ta i beaktning, men rent generellt är det så här jag ser på mitt avelsarbete och vilka hundar jag väljer för avel. Har jag den här IPO-hunden som klarar elitnivå så kan den också med lätthet klara ett elitsök eller elitspår. Eller försvarsmaktshund, lydnad eller nåt annat. Jag erbjuder alltså valpköparen en bredare tävlings-marknad.

Nu är det säkert en del som opponerar sig och tänker att Rottweilern enligt rasstandard inte ska vara högt tempererad. Det är möjligt, men precis som rasen utvecklats utseendemässigt de sista hundra åren så har ju också dess arbetsområden förändrats. De är ju inte längre slaktarnas boskapsdrivande hund, utan framförallt familjehundar och sporthundar. Vem driver boskap idag med sin Rottweiler? Allt förändras med tiden, och då får man hänga med på tåget. Vill vi att vår ras ska kunna hävda sig gentemot andra bruksraser som också utvecklats genom tiderna, så får vi också utvecklas. Det är okey för många att den utvecklats exteriört, för det är ju bara ”till det bättre” (har jag hört många säga). Men den ska inte förändras mentalt? Ändå kan jag ibland tänka, vaddå till det bättre? Vilken bild var det den som skrev rasstandarden för hundra år sen (eller mer) hade för sitt inre öga? Var det dagens ideal han tänkte på, eller var det de hundar som på den tiden fanns runt omkring honom? Här är ett par bilder som jag sparat från nätet. Ganska skrämmande utveckling tycker jag…

Den här utmärkta rasrepresentanten på sin tid var född 1908,
mycket närmare den tid då rastandarden skrevs än idag... Var det 
hundar av den här typen som det tänktes på då rasstandarden kom till?


En stolt uppfödare t.v med två snygga Rottweilers 1940, och t.h en (iaf av många) hyllad raspepresentant  2012!


T.v tre Rottweilers och dess framgångsrika uppfödare på -40/-50-talet, och en rottweiler av idag. Skillnad? JA!

Nu undrar jag. Vad är rätt och vad är fel? Är det vi idag som har "rätt" angående hur rasstandarden ska tolkas, eller har vi tolkat den fel? För det är ju faktiskt en tolkningsfråga... 

Just nu har jag fortfarande två valpar till salu. De är avlade med tanke på "mycket hund" som jag beskrev ovan. Mycket hund i den bemärkelsen att de ska fungera till vilket arbete och vilken miljö du än presenterar för dem. Deras föräldrar är inga utställningsstjärnor, men för mig helt godkända rasrepresentanter. De är dessutom friska och kommer från friska föräldrar och ur friska kullar. De är inte mycket hund så att de skulle bli besvärliga för den som köper dem, men de vill ju arbeta, så det är ett måste. Både mamma och pappahund fungerar i vilka miljöer som helst. Pappahund bor i en familj med två vuxna och två vbarn, en situation som han förnöjt finner sig i. Mammahund var den snällaste av valpande tikar jag haft härhemma. Vem som helst fick gå in till henne och valparna vid valplådan. Även om Hedda inte bor med barn så var det inga problem att te.x lille Ture, 1 år, hängde över kanten på valplådan när hon diade sina valpar. Otroligt snäll och balanserad. Idag är valparna 12 veckor och är mycket lovande måste jag säga.


Hanvalpen Lotus, 12 v.


Tikvalpen Leia, 12v.

Jag sticker ut hakan och säger att den som är ute efter en sund arbets/sporthund av rasen Rottweiler och inte tittar på de här oslipade diamanterna får helt enkelt skylla sig själv!