Idag blir M-kullen 12 veckor och jag sitter här med endast min Mulle kvar. Maxx flyttade tidigare idag. Mulle har rullat ihop sig på sin bädd nedanför min säng och jag kollar på TV. Utanför faller fösta snön.

Jag är glad över att än en gång ha lyckats få ut en kull valpar till bra och aktiva hem. Det är inte lätt med min ras, rottweiler, då de inte står som förstahandsval för de förare som vill nå stora framgångar inom brukset idag. Snabba och tidigt utvecklade raser som malle och bordercollie har konkurrerat ut den lite tyngre, mera flegmatiska rottweilern som inte kan hävda sig genom lika flashiga inhopp i skyddet eller blixtsnabba, spikraka skick i söket. Men det är egentligen av mindre vikt, då dessa vallhundsraser säljs mest till tävlingsmänniskor som vill nå framgång oavsett vad de har i snöret, gentemot en ras som rottweiler som oftast säljs för att man gillar rasen och gör det man kan göra med den. Och man kan faktiskt göra det mesta, även satsa på SM även om det är en svårare uppgift än för den som har en vallhundsras.



Vad jag hoppas att mina valpköpare tänker på är att ha kul på resan, d.v.s glömma alla prestationskrav som ställs på en i hundvärlden. Det är många, särskilt inom IPO/skydd (enligt min erfarenhet) som mäter sig med andra, ska bli bättre än kompisen eller nån konkurrent och då blir det oftast pannkaka av hela saken. Stress och irritation infinner sig i träningen och man blir orättvis mot hunden. Detta är något som aldrig får hända, för hunden gör faktiskt så gott den kan med de inneboende egenskaper den individen har, i alla lägen. Det finns ingen hund som "jävlas" med matte eller husse medvetet, det finns inte i hundens natur.



Fel kan alla göra, men så länge man är rättvis så är det inget som "går sönder". Gör om, gör rätt i stället. Bli inte frustrerad och bevisen. Det är nu lättare sagt än gjort, för jag har själv blivit allt det där, men försöker numera tänka på ett annat sätt.



Med Mulle har jag egentligen inte tänkt nåt. Jag lär honom IPO-lydnaden, för att den kommer att funka oavsett gren jag väljer så småningom. Det enda jag tänker är att ha kul och se hur långt jag kan ta den här individen. Det blir en spännande resa. Hur mycket kamplust kan jag locka fram i honom? Hur snabb kan jag få honom? Vart går hans gränser? Det får ta den tid det tar att komma fram till de här sakerna, jag har inte bråttom. Just nu är hans näringsdrift enorm, större än föremålsintresset (som iofs är helt ok) så jag använder mig av näringsdriften och får fina resultat. Han koncentrerar sig till fullo för mamma Scans köttbullar :)

Alla ni som har valpar nu, gör detsamma. Gör träningen till en spännande upptäcktsresa och låt målet bli en trevlig överraskning.

Ha det så gott och njut av era vovvar, som alla är de bästa :)

   

Mulle har lite kvalitetsmys med matte då han bror och partner in crime har lämnat boet!

Det tog tid, och det har givit mig en hel del huvudbry. Men till slut fick ödet bestämma. Grön hane har valt mig, inte jag honom. Han är den som följer mig som en skugga, så han får stanna, trots att jag inte tycker han är riktigt lika snabb i lek som röd hane. Det är således MULLE - KG's MYSLOW - som stannar och Macki (KG's Maxx) ska säljas till ett tävlingsinriktat hem! Här är en massa bilder på barnen som vi tog idag.

Jag försöker välja med förnuftet. Det går dåligt. Då provar jag välja med hjärtat. Det går heller inge bra. Då låter jag valpköparna välja före, så har jag färre kvar att våndas mellan. Ändå undrar jag, tänker, studerar… Har jag gjort rätt?

Lila hane är sjukt livlig och ”på” då det rör sig. Bra jaktlust, kamplust. Välkroppad och kort. Blå hane går alltid och har något i munnen att bära på. Föremålsintresse. Sen är han så mjuk och fin och gosig, han har otroligt vackra, röda tecken och är väldigt bra vinklad. Också kvick och alert då det rör sig. Röd hane var minst. Nu är han lika stor som de andra grabbarna. Han är pigg och livlig, jagar bollar, löv, hänger i kläder och lektrasor. Bär han på något mjukt så skottar han in så mycket han bara kan i munnen, långt bak, vilket jag gillar. Han har så kort och bred nos så jag nästan är rädd för tångbett (men hoppas inte!). Kommer att få ett jättevackert huvud, fina färger, mörka ögon och kraftig stomme. Sist av grabbarna har vi grön hane. Min hjäretfavvo. Men lugnast av dem. Lite ”tjuren Ferdinand”. Är visst med och leker, men kanske inte startar upp lika snabbt som de andra. Jagar bollar, ja, men lite sansat. Hälsar också på folk lugnt och sansat, utan överdrifter eller underkastelse. Han tänker till lite, verkar det som…

Det är här svårigheten ligger. Jag gillar verkligen honom med hjärtat, men jag vill ju också ha en hund att jobba med och jag föredrar egentligen den lite ”galna”, livliga typen som kastar sig hejdlöst in i saker och ting. Som Grappa är. Som Cragge och Pytte var. Å andra sidan så är mamma Joyce också en väldigt sansad hund tills hon kommer ut på träningsplan eller i skogen. Då är det fullt ös medvetslös som gäller. Men vågar jag lita på att han blir sån? Tänk om jag väljer fel?? Usch vilka våndor. Skulle vilja att han hade ”Gulans” galna sätt att kasta sig in i saker, hennes sjukt bra tillkämpande (redan!), eller svarta tikens som också är väldigt bra och alltid jagar bollar eller har andra upptåg för sig (rymma och klättra är hon väldigt duktig på)…

Ska man överhuvudtaget testa så mycket med så unga valpar? Hur mycket är genetiskt och hur mycket är det upp till mig som förare/ägare att skapa? Enligt ”experter” så är det ca 30% gener och 70% vad man gör det till. Men om kamplust- och jakt-”bägaren” bara är halvfull så går det inte att jobba upp den högre än så. Men kan göra mycket som förare men inte allt.

Jag tror helt enkelt att jag skiter i att tänka så mycket, och låter framtiden få utvisa vem det är av dem som stannar. Slumpen får avgöra, och då är det säkert nån mening med det :)

 
Tröttmössa i lådan efter en hård dag med syskonen.

Gonatt!!

En vecka till, sen får jag mitt liv tillbaks :) Missförstå mig rätt - valparna är underbara men kräver en hel del nu då de blivit 7 veckor gamla. Dagarna fylls av allehanda fix med dem, de äter 5 ggr/dag och däremellan är det lek, sömn och upplevelser som varvas. De har hittills träffat massor av nya människor, varit ute på biltur några gånger, besökt nya platser och idag även fått bekanta sig med skogen och nån hund av annan ras. Allt för att de ska ha så mycket i ryggsäcken med sig som möjligt då de flyttar till sina nya familjer! Jag tycker att jag har hittat fina hem till dem, där de får den aktivering som krävs för en brukshund. De vill numera inte göra "nummer två" i lådan, utan den är helt ren från bajs, det deklarerar de högljutt kl 05.30 på morgonen att de vill ut och göra. Jag stapplar således upp, drar en morgonrock omkring mig och släpper ut den lilla flocken som genast gör sina behov och sen får frukost. Efter det får de vara ute och leka å rasa av sig en halvtimme innan de åter blir placerade bakom lås och bom ett par timmar tills temperaturen är lagom för dem att gå ut i sin hage. Måste säga att jag är oerhört tacksam att vädergudarna är blida i år, det är svårare att ha valpar när de inte kan vara ute så mycket.

Mammahund tillåter dem att dia fortfarande, men är noga att säga ifrån då hon tycker att det räcker. Det gör hon med lagom mycket pondus, och ser till att någon envis illbattning förstår allvaret och underkastar sig innan hon värdigt går därifrån. Hon leker med dem också, lär dem det viktiga hundspråket på en mycket sunt och bra sätt. Duktiga, duktiga Joyce <3 Då de är ute i hagen på dagarna så ligger hon troget bredvid i timmar. Hon har privilegiet att gå ut och i som hon vill till skillnad mot bebbarna som hittar på en massa hyss om de får vara fria på gården.

Jag har nu bestämt att två av hanarna stannar här ett tag tills jag hittar ett bra tävlingsinriktat hem till den ena. Dessutom har jag möjlighet att studera dem lite till innan jag väljer, men de är väldigt jämna så det är svårt :) Det blir grön och röd som stannar. Mest för att de andra två har "valt" sina ägare, för de är inte sämre de.

 
Två av pojkarna <3

---
Men vart tar veckorna vägen? Jag borde ha bloggat för länge sedan, men har inte haft tid. Dagarna fylls, förutom av mitt jobb och de vanliga vardagliga sysslorna, med en massa fix med valparna. De börjar bli jobbiga på riktigt nu, och TUR är väl att den här sommmaren överträffade det mesta i sommarväg. Idag är det den 8 september och jag har gått runt i linne, med 23 grader i skuggan. Det betyder att valparna kan vara ute i sin hage mycket vilket underlättar något enormt! De vill ju absolut inte vara i lådan längre, nu då de fått smak på världen utanför. 

Den här kullen är den första jag ska välja valp ur sen Fhara föddes. Det är 9 år sedan. Och jag har väl aldrig trott att det skulle bli SÅ svårt som det faktiskt är. I min enfald trodde jag nog att jag skulle känna från början vem som var min, någon som stack ut från mängden, men så blev det inte. Jag har ingen aning! De är alla lika bra fast på lite olika sätt. Detta gäller då ff allt hanarna. Även tikarna är bra, men nu är det ju en hane jag ska behålla. Röd hane har ett jättevackert huvud med en väldigt bred och kort nos. han har också fina, röda tanfärger, men är den mista av dem. Lila hane har ett otroligt fint markerat stop, jättefina färger han också, samt är mycket kort och kompakt i kroppen med en rejäl päls. Blå hane är väldigt bra korrekt byggd, plan rygg, kraftfull och fin och har mörkare ögon än de andra. Kanske också bäst tanfärger. Grön hane har den skallen som jag bara älskar och ett otroligt härligt uttryck, men ngt ljusare i sina tanfärger och ögonfärg än t.ex blå. 

Alla är sociala och trevliga. Då det kommer folk så springer dom glatt fram och hälsar med ivrigt viftande små svansar. Alla kampar och drar om jag hänger ner en trasa till dem. Alla tycker det är skoj med bollar och andra leksaker. Detta ger mig huvudbry! Som det ser ut just idag så står valet mellan grön och blå, men jag har ändrat mig förut... 

På tisdag så ska jag få hjälp med fotografering av dem igen, och det behövs nog så jag kan studera. Sen ska de få följa med ut på en biltur till veckan också, och släppas ut på ett främmande ställe. Kanske det kan ge mig den fingervisning jag behöver?? Hoppas :)

Här kommer iaf lite bilder!

 
Det är massor av vänner och bekanta som kommer hem och hälsar på nu vilket är toppenbra för valparnas socialicering.

 
Mamma Joyce är fortfarande en kalasbra. Hon fostrar dem vänligt men bestämt och det syns att hon verkligen tycker om dem.

 
Hon verkligen njuter av sin mammaroll :)

 
Jenny från Sälen med lilla Myra!

 
Men nu börjar dom bli väl stora för att dias... Och det håller nog "Jossan" med om, för hon säger ifrån efter ett tag.

Efter en heldag ute så blir man så här trött och somnar sött på syrran :)

 Oj vad tiden går! Tyckte det var nyss vi parade Joyce och nu är hennes valpar redan fyra veckor gamla. När jag jämför bilder på dem nu med valpar i den här åldern som jag haft förut så ser jag att det kommer att bli rejäla skallar på dessa :) De har korta och breda nosar och runda huvuden med bra stop. Skoj om vi får både snygga och förhoppningsvis väldigt driftiga hundar i en och samma förpackning.

Igår var det många som kom förbi och hjälpte till att socialisera dem. Det är skönt att se att hundmamman inte blir stressad över att främlingar tar i hennes valpar. Tvärtom så tar hon det hela med ro och vill mer än gärna själv sitta i ett och annat knä för att bli kelad med. Och bebisarna charmar förstår skjortan av alla ;)

Här är några bilder tagna av AnnKristin Norberg. Tack för bilderna vännen!

 

 

 
Lilla Gul (som ska heta MYRA) undrar vad bröderna gör.

 
Stora svart (MAYA) - den lilla kubiken :)

 
Killarna! Fr.v: Blå - röd - lila - grön.

 
Syskonkärlek    

 
Kennelmamma med några av valparna.

Dom är 16 dagar gamla och har äntigen öppnat ögonen. När jag "bläddrar tillbaks" och läser om J-kullen som mamma Joyce kommer ur, så ser jag att även de var såhär sena, medan den förra kulle jag hade (L) öppnade redan vid 8-9 dagar! 

Jag har hunnit avmaska dem en gång och klippt klorna en gång. I övrigt blir de tryggt omhändertagna av modern som fortfarande är en otrolig mamma. Det är faktiskt lätt att ha valpar om det får vara så här. Inte en enda gång har jag behövt be henne gå in i lådan för att juvren är spända eller för att valparna gnäller. Det sköter hon helt själv. Jag har inte heller behövt hjälpa vid mjölkbaren, att lägga till nån valp som blivit utanför eller så. Joyce verkar dela upp dem att dia tre och tre, och det fungerar ju utmärkt eftersom de är jämna i storlek och går väldigt jämnt upp i vikt! Igår vägde den största 1500g och den minsta 1380.

 
Här ligger gänget i sin blåa lya som går i moderätt "shabby chick"-stil :)

Bebbarna växer så det knakar. De är nu 12 dagar gamla och det är alldeles i görningen att det ska börja glimma i ögonspringorna. Mammahund är fortfarande lika duktig att ta hand om sina valpar. De är skinande rena och jag har inte sett tillstymmelse till bajs eller kiss ännu, det städar hon effektivt upp. Mycket mjölk har hon också, för det är knubbiga krabater vi pratar om. Som små sälar, eller kanske marsvin :) 

I helgen hade jag valpspekulanter här från Norge. De fick inte träffa valparna då de är för unga för att utsättas för främmande besökare ännu, men familjen fick iaf träffa mig, Joyce och Grappa. På torsdag kommer ytterligare en valpintresserad familj in och hälsar på, och även nästa vecka bokas det av för besök. Men det är först när valparna är runt 5-6 veckor som man verkligen börjar kunna se vad de är för individer. Det är dit jag längtar nu då jag själv ska välja en hane som ska stanna här hos oss. Jag kommer inte att välja efter utseende, utan efter vad hjärtat säger. Känns väldigt spännande måste jag säga :)

 
Så här såg det ut i valplådan ikväll. Joyce snarkar högt liggande på rygg, och den lilla röda hanen har klättrat upp på henne för att nå mjölkbaren :) Mina små godingar <3