Jag försöker välja med förnuftet. Det går dåligt. Då provar jag välja med hjärtat. Det går heller inge bra. Då låter jag valpköparna välja före, så har jag färre kvar att våndas mellan. Ändå undrar jag, tänker, studerar… Har jag gjort rätt?

Lila hane är sjukt livlig och ”på” då det rör sig. Bra jaktlust, kamplust. Välkroppad och kort. Blå hane går alltid och har något i munnen att bära på. Föremålsintresse. Sen är han så mjuk och fin och gosig, han har otroligt vackra, röda tecken och är väldigt bra vinklad. Också kvick och alert då det rör sig. Röd hane var minst. Nu är han lika stor som de andra grabbarna. Han är pigg och livlig, jagar bollar, löv, hänger i kläder och lektrasor. Bär han på något mjukt så skottar han in så mycket han bara kan i munnen, långt bak, vilket jag gillar. Han har så kort och bred nos så jag nästan är rädd för tångbett (men hoppas inte!). Kommer att få ett jättevackert huvud, fina färger, mörka ögon och kraftig stomme. Sist av grabbarna har vi grön hane. Min hjäretfavvo. Men lugnast av dem. Lite ”tjuren Ferdinand”. Är visst med och leker, men kanske inte startar upp lika snabbt som de andra. Jagar bollar, ja, men lite sansat. Hälsar också på folk lugnt och sansat, utan överdrifter eller underkastelse. Han tänker till lite, verkar det som…

Det är här svårigheten ligger. Jag gillar verkligen honom med hjärtat, men jag vill ju också ha en hund att jobba med och jag föredrar egentligen den lite ”galna”, livliga typen som kastar sig hejdlöst in i saker och ting. Som Grappa är. Som Cragge och Pytte var. Å andra sidan så är mamma Joyce också en väldigt sansad hund tills hon kommer ut på träningsplan eller i skogen. Då är det fullt ös medvetslös som gäller. Men vågar jag lita på att han blir sån? Tänk om jag väljer fel?? Usch vilka våndor. Skulle vilja att han hade ”Gulans” galna sätt att kasta sig in i saker, hennes sjukt bra tillkämpande (redan!), eller svarta tikens som också är väldigt bra och alltid jagar bollar eller har andra upptåg för sig (rymma och klättra är hon väldigt duktig på)…

Ska man överhuvudtaget testa så mycket med så unga valpar? Hur mycket är genetiskt och hur mycket är det upp till mig som förare/ägare att skapa? Enligt ”experter” så är det ca 30% gener och 70% vad man gör det till. Men om kamplust- och jakt-”bägaren” bara är halvfull så går det inte att jobba upp den högre än så. Men kan göra mycket som förare men inte allt.

Jag tror helt enkelt att jag skiter i att tänka så mycket, och låter framtiden få utvisa vem det är av dem som stannar. Slumpen får avgöra, och då är det säkert nån mening med det :)

 
Tröttmössa i lådan efter en hård dag med syskonen.

Gonatt!!