"Du har mycket hund i den damen" var Jan Gyllenstens ord till mig då jag gick sista passet med Grappa på vårt kennelläger i veckan som gått.

"Det är en rejäl dam med mycket stor kamplust, stabil på nervsidan och ett hårt pannben. Ingen lätt hund alls…"

Jag vet redan vad Grappa har för egenskaper, att hennes kamplust är gigantisk och att hon är väldigt hård i vissa situationer, d.v.s saker och ting rinner av henne som vatten på en gås. Det är till nytta ibland och slitsamt i andra situationer. Men att hon skulle vara en svår hund har jag aldrig reflekterat över. Jag gillar ju mina hundar så här, jag vill att dom ska ha rejält med kamplust och motor och gärna åt det livligare hållet. Jag vill inte ha en såskopp som lägger av redan efter fem minuter på en solhet appellplan, packar ryggsäcken å går hem. Jag vill inte ha en accessoar i soffan eller liggande på någon veranda, som på sin höjd orkar resa på sig för att gå och äta när middagen serveras. Då kan jag lika gärna ha en teddyhund från IKEA liggande på soffan. Att jag varje dag måste ha "det sammetsklädda skruvstädet" runt mina hundar har blivit en vardag och en livsstil som jag aldrig tycker är jobbig.

Jans fru Lisa som föder upp schäfer för bruks och tjänst blev imponerad av mina uppfödda hundar på plan. Det var stekhett, säkert 26-27 grader i skuggan och mitt i solen brände det rejält, men ingen av mina hundar ville tacka för sig och kliva av planen. Alla jobbade på och la i en högre växel då det började gå tungt. Ingen blev seg eller gick ner sig, trots att tungorna var långa på dem. Precis som mitt mål varit med uppfödningen, så fick jag ett kvitto på att jag lyckats rätt bra.

Då vi sammanfattade dagarna med Jan så sa han om flera av Kulla Gulla-hundarna att det var "mycket hund med rejäla resurser och inga hundar för vem som helst". Men Rottweilern är ju en brukshund enligt rasstandrard, så det SKA inte vara en hund för vem som helst heller, tycker jag. Då kan man köpa sig en annan ras.

Hur som helst så ligger det nu 6 småttingar (4+2) i valplådan, och jag sitter här och tänker på hur de här ska bli som vuxna hundar? Jag har ju fortfarande avlat mot hundar med stora motorer, så förhoppningsvis har jag sex små blivande arbetsmyror i lådan. Problemet är att hitta riktigt bra hem till dem. Man måste som valpköpare ha en vilja att göra något vettigt med hunden, annars hittar hunden förmodligen på mindre trevliga arbetsuppgifter själv. Och sen måste man förstå sig på hundmentalitet i stort och hur man ska agera i situationer som med största sannolikhet kommer att uppstå med tiden. Att man ska vara en rättvis, tydlig och imponerande ledare för sin hund utan tyranniska metoder. Något som de flesta felaktigt tror är att en rottweiler från början ska tryckas ner rejält fysiskt och på så sätt veta sin plats, då det istället handlar om att ta ledarrollen mentalt med helt andra medel.

Ibland har jag varit blåögd i situationer med blivande valpköpare. Jag tror att de ska känna och agera lika som jag inför att ha en "jobbig" hund, d.v.s ta det som det kommer och lösa situationerna efter hand. Men det har jag fått lära mig att så är det inte. Så det gäller att sålla rejält då jag väljer nya hem till mina juveler. Jag är glad att de är sex och inte tolv som ligger här, då det är tillräckligt svårt ändå… Just nu sover de så sött hos stora, trygga mamman. Det rycker lite i dem, som om de drömmer, någon diar lite halvsömningt på en tutte och någon gnyr lätt. Så nya i denna världen. Jag hoppas, hoppas att mina M-are så småningom hamnar i hem där de får kärlek, trygghet och massor av roliga arbetsuppgifter, precis som en riktig brukshund vill ha det :)

   
Här ligger sex små nya Kulla Gullare, bara ett dygn gamla.